En familj som stöttade mig när jag inte orkade mer.
Som tur var var jag inte helt ensam. Min mamma och syster fanns där när de kunde. De hjälpte mig med filmningen, tog hand om flickorna när jag var tvungen att jobba och stöttade mig när jag kände att jag höll på att falla isär. Tack vare dem återgick saker och ting lite i taget till någon form av rutin hemma, även om tomrummet som min fru lämnade efter sig aldrig riktigt försvann.
Allt eftersom åren gick lärde jag mig att leva med hennes frånvaro. Det var inte lätt. Ibland såg jag våra döttrar skratta tillsammans och tänkte på hur annorlunda allting hade varit om deras mamma hade funnits vid vår sida. Jag undrade hur hennes röst skulle ha låtit, hur hon skulle ha kramat dem, vilka detaljer hon skulle ha värdesatt från varje skede av deras liv. De tankarna stannade alltid kvar hos mig, som en tyst skugga.
"Det finns brister som inte kan fyllas, men den kärlek som finns kvar kan upprätthålla ett helt liv."
