Människor vars namn jag kunde utantill.
Efter ceremonin kom en ung elegant kvinna fram till mig.
Hon tittade mot företagets bilar och log drömmande.
«Hur känns det egentligen att gifta sig med så mycket pengar?»
Jag log tillbaka.
Sedan tog jag henne till Walters gamla kontor.
Jag räckte henne samma lädermapp som en gång förändrat mitt eget liv.
Jag såg hur hennes leende först växte…
…och sedan sakta försvann.
Den kvällen gick jag ensam till företagets äldsta fabrik.
Långt borta lyste herrgårdens fönster mot kvällshimlen.
Förr hade jag trott att den byggnaden var den största skatten i mitt liv.
Nu visste jag bättre.
När den sista medarbetaren hade gått hem släckte jag lamporna i det lilla personalrummet.
Jag låste dörren.
Den gamla mässingsnyckeln gled mjukt runt i låset.
Jag stod kvar en lång stund i tystnaden.
Och då förstod jag att Walter aldrig hade lämnat mig en förmögenhet.
Han hade lämnat mig ett hjärta som äntligen hade lärt sig att se människors värde före pengars.
Det var den rikedom som ingen någonsin kunde ta ifrån mig.
