Ingen vände bort blicken av skräck.
Världen fortsatte bara att snurra.
Jag lade ner min handduk, tog av mig min strandklänning och satte mig.
Då lade jag märke till en man en bit bort som tittade på mig.
Mitt hjärta slog hårt.
”Där ser du”, tänkte jag.
Ava hade också lagt märke till honom.
– Jag sa ju det, viskade hon.
Mannen reste sig och gick mot oss.
Jag kände hur mina kinder blev varma.
Men när han kom fram till mig log han.
– Nora?
Jag rynkade pannan.
– Ja?
Hans ansikte lyste upp.
– Jag kan inte tro det. Jag trodde att det var du, men jag var inte säker. Det har gått mer än fyrtio år…
Jag tittade på honom utan att förstå.
– Ursäkta, känner vi varandra?
Han skrattade mjukt.
