För att det påminde mig om en kväll jag försökt glömma i åratal.
Jag tittade på tjejerna. ”Vad sa ni just?”
Den i mitten steg fram.
"Kompassen. Min mamma har en precis likadan."
Jag kände hur min mage spändes.
"Det kan inte vara så."
Hon ryckte på axlarna. ”Han har den på axeln.”
För en sekund kändes det som om jag inte kunde andas.
Den tatueringen var inte något man hittade i en katalog. Det var inte en trendig bild eller bara vilken gammal design som helst. Jag hade ritat den själv på en servett under en vårdslös kväll i Seattle, flera år tidigare. Camila och jag hade varit två främlingar som delade samtal, whisky och alldeles för många hemligheter. I gryningen hade vi gått in i en tatueringsstudio tillsammans och fått identiska designer.
En trasig kompass.
För ingen av dem visste vart deras liv var på väg.
Jag hade inte sett henne sedan dess.
"Vad heter din mamma?" frågade jag med låg röst.
Innan de hann svara skyndade en kvinna i grå barnflickauniform mot oss.
"Regina! Lucy! Valerie!"
De tre vände sig genast om.
Barnflickan verkade orolig.
”Jag är så ledsen, sir”, sa hon snabbt. ”Flickorna borde inte ha stört någon.”
Jag reste mig upp.
"Vänta. Jag bara..."
Det finns stunder då en liten fras öppnar en dörr som har varit stängd i åratal.
