Innan hon hann fortsätta hörde jag mig själv tala.
”Du såg en äldre kvinna och bestämde dig för att jag borde skämmas”, sa jag. ”Mitt barnbarn såg någon hon älskar. Det är viktigare.”
Brookes ansiktsuttryck hårdnade. För en sekund förväntade jag mig att hon skulle säga något ännu värre.
Det gjorde hon inte.
Hon hämtade sin väska. En vän följde omedelbart efter. Den andra tittade på mig som om hon ville be om ursäkt, men sa ingenting innan hon skyndade sig efter dem.
Först när de var borta märkte jag hur mycket jag skakade.
Marcus vände sig mot mig. ”Jag är väldigt ledsen att det här hände här.”
Pride gav mig det första svaret. ”Vi behöver ingen särbehandling.”
Hans ansikte mjuknade. ”Jag tycker inte synd om något. Jag erbjuder lunch eftersom inget barn borde få sin födelsedag avbruten på det sättet.”
Jag höll nästan på att tacka nej.
Sedan drog Amelia försiktigt i min hand.
Det lät precis som en sexåring.
Jag tog ett djupt andetag. ”Okej. Vi stannar.”
Innan lunchen kom kom Denise tillbaka.
Den här gången var hennes röst mildare.
