Han lämnar för att han söker det enkla.
Han söker någon som ännu inte känner hans brister.
Någon som ännu inte har sett hans vanor.
Någon som fortfarande kommer med matlådor och ler.
Men en dag tar matlådorna slut.
Leendena försvinner också.
Då återstår det verkliga livet.
Ansvar.
Kompromisser.
Respekt.
Kärlek som måste vårdas varje dag.
Och först då förstår man att riktig mat aldrig bara handlar om kött, grönsaker eller recept.
Den handlar om tid man ger.
Om omtanke.
Om små saker som någon gör varje dag utan att förvänta sig applåder.
Viktor äter numera sina dumplings utan att de klibbar ihop.
Han har lärt sig.
Det är bra.
Och jag…
Jag äter min borsjtj i lugn och ro, med Olegs pajer till efterrätt, och för första gången på länge känner jag att jag verkligen har hittat hem.
