Trots det gav Matildas närvaro familjen något de länge hade saknat: en liten, skör känsla av avslut och möjligheten att börja läka på ett sätt som tidigare hade känts omöjligt.
Men även efter att mysteriet kring kvinnan som liknade Claire hade fått sin förklaring försvann inte sorgen.
Claires frånvaro blev en del av familjens liv för alltid.
Under tysta kvällar händer det fortfarande att pappan lyssnar mot ytterdörren och nästan förväntar sig att höra hennes röst någonstans i hallen. Ibland är det som om tio år aldrig har gått. Som om Claire när som helst kan kliva in genom dörren och återvända till den familj hon lämnade efter sig.
Men han fortsätter att bära sitt ansvar som beskyddare av Claires minne och arv. Han vet att han aldrig kan få tillbaka kvinnan han älskade, men han finner tröst i något annat: delar av Claire finns fortfarande kvar.
De finns i hennes barn. De finns i minnena.
Och nu finns en ny, oväntad del av henne också i Matilda – systern som familjen aldrig visste att de hade och som på ett märkligt sätt blev den sista levande länken till Claire.
Sorgen försvann aldrig helt. Men efter tio år av förlust fick familjen åtminstone något de aldrig hade trott att de skulle få: en ny familjemedlem, en förklaring till det omöjliga avspåret och en chans att bära Claires minne tillsammans – utan att längre behöva undra om hon fortfarande fanns någonstans där ute.
