– Är allt okej? frågade jag.
– Självklart, svarade Liam med ett leende som kom lite för snabbt.
Då tyckte jag bara att det verkade konstigt. Senare skulle jag förstå att det var leendet från en människa som bar på en hemlighet han inte längre orkade bära.
När Liam blåste ut ljusen på tårtan höll han Chloe i famnen. Jag tog ett foto av dem och tänkte att den bilden skulle sitta på vårt kylskåp i många år.
Jag visste inte att samma bild några timmar senare skulle kännas helt annorlunda.
Senare satt Marcus ute på altanen i en stol. Han sträckte ut benen framför sig, och jag lade märke till hans blanka, bruna läderstövlar.
Plötsligt slutade Chloe leka.
Hon stirrade på stövlarna i flera sekunder.
Sedan gick hon fram till Marcus, pekade och sa högt:
– Pappa grät där!
Alla började skratta. De trodde att Chloe bara hittade på ännu en rolig barnhistoria.
Men jag skrattade inte.
Jag gick ner på knä bredvid henne.
– Vad menar du, älskling?
Chloe svarade med sitt oskyldiga ansikte:
– Pappa låg på golvet. Han grät jättemycket.
Skrattet dog sakta bort.
– När såg du det? frågade jag.
