Jag kunde inte tala. Kunde inte ens andas.
Thomas röst mjuknade.
”Blicken du såg i hennes ansikte när du gav henne paketet? Det var inte skuld.
Det var hjärtesorg.
Hon kunde inte fatta att du kunde tvivla på henne så där.”
”Hon mår bra nu”, tillade han.
”Hon uppfostrar Noah ensam.
Han ser precis ut som du.”
Sedan reste han sig upp och lämnade mig med mitt morgonkaffe som hade blivit kallt vid det laget.
Jag minns inte att jag körde hem, jag minns bara att jag satt vid mitt köksbord i timmar och ifrågasatte mina livsval.
Den kvällen skrev jag ett brev till Emma.
