För att förstå hela omfattningen av det här måste jag berätta lite om vårt äktenskap.
Viktor och jag hade levt tillsammans i arton år.
Vi hade två barn: Alina, sexton år, och Artem, tolv år.
Viktor arbetade som chaufför och leveransförare på ett stort företag. Han tjänade ungefär åttio tusen rubel i månaden. Jag arbetade som varuansvarig i en butikskedja. Jag tjänade sextiofem tusen.
Vi var inte rika, men vi hade ett vanligt liv. Ett liv som vi byggde tillsammans, steg för steg.
Och jag hade alltid lagat mat.
Inte för att skryta. Det var bara sanningen.
Min mamma lärde mig. Min mormor också. Jag älskade att laga mat. Jag älskade att se min familj samlad runt bordet.
I arton år åt Viktor min mat med en aptit som visade tydligt att han uppskattade den.
Vår meny var enkel och familjär.
Borsjtj med kotletter. Hemlagade soppor. Grytor. Stekar. Kåldolmar. Hemgjorda dumplings. Pannkakor på söndagsmorgnar.
Ja, ibland lagade jag pasta. Ja, ibland gjorde jag en sallad. Men aldrig som ersättning för riktig mat.
Meningen ”hon ger mig inte ordentlig mat längre” var bara en ursäkt.
Den verkliga orsaken var en annan.
Viktor hade träffat Ljuba på jobbet.
Och istället för att ha modet att säga: ”Jag har känslor för någon annan”, valde han att lägga skulden på mig.
Han behövde en ursäkt där han själv kunde framstå som offret.
”Min fru lagar inte mat som förr.”
Det var lättare att säga än:
”Jag lämnar min familj för ett nytt äventyr.”
Den där lördagsmorgonen började jag inte gråta.
Jag bad honom inte stanna.
Jag försökte inte hålla kvar honom.
Jag tittade bara på mannen som jag hade tillbringat nästan halva mitt liv med och tänkte:
”Är det här allt som finns kvar efter arton år?”
— Viktor, frågade jag, och barnen? Har du redan pratat med dem?
— Jag pratar med dem senare.
Senare.
Alltid senare.
— Okej, sa jag. Så du går utan att ens förklara för dem?
— Jag överger dem inte! Jag kommer att betala underhåll.
— Viktor… att överge någon handlar inte bara om pengar. Det handlar också om att bestämma att ens barns smärta kan vänta.
Han tittade bort.
Han gick till Ljuba med en stor sportväska.
I väskan lade han sina kläder, skor, rakapparat och laddare…
Och även en burk med min hemgjorda körsbärssylt.
— Så jag har något sött tills Ljuba gör egen, sa han.
Jag svarade inte.
Låt honom ta den.
Kanske skulle han då ha färre anledningar att komma tillbaka.
