Han blev tyst.
— Och nu?
— Jag har spenderat nästan sextio tusen på hämtmat på tre månader.
Den här gången suckade jag verkligen.
— Du förstår, Viktor… maten hamnar inte bara på bordet. Någon handlar. Någon tvättar grönsakerna. Någon står i köket och lägger ner sin tid medan andra äter lugnt.
Han svarade inte.
— Du får träffa barnen. De behöver sin pappa. Men du kommer inte hit för att äta middag med oss som förr.
— Varför?
Jag tittade mot köket bakom mig.
Det köket där jag hade tillbringat så många år.
— För att du föraktade exakt det jag gjorde för dig. Du sa att min mat inte var bra nog. Du gick till en annan kvinna för att hon verkade bättre. Jag är ingen restaurang för före detta makar.
Han gick därifrån med sitt paket dumplings.
Och jag gick tillbaka till köket.
Jag serverade min borsjtj.
Jag lade i en sked gräddfil.
Jag satte mig ner.
Alina kom och satte sig bredvid mig.
— Mamma… du gjorde rätt.
Jag log sorgset.
— Nej, Alina. Jag förstod bara för sent. I många år trodde jag att det var normalt. Att alltid ge mer. Göra mer. Orka mer.
Hon lade sin hand på min.
— Det var inte kärlek, mamma. Det var en vana.
Hennes ord följde mig länge.
Ett år gick.
Viktor bor fortfarande i sitt hyrda rum.
Han betalar underhåll. Han träffar Artem varje lördag.
Alina håller däremot avstånd.
Hon sa:
— Jag kan inte låtsas som att ingenting hände. Han valde att gå.
Jag tvingade henne inte.
Barn har också rätt till sin egen smärta.
Med Ljuba bröt Viktor till slut helt.
Han förlorade även hundrafemtio tusen rubel som han hade gett henne för att ”hjälpa henne med hennes projekt”.
Idag lär sig Viktor att laga mat.
Ibland ringer han mig:
— Irina, hur länge ska ris koka?
Eller:
— Ska jag steka löken först eller morötterna?
Jag svarar lugnt.
Inte av den gamla kärleken.
Utan för att han fortfarande är mina barns pappa.
Men jag har förändrats.
Jag lagar mindre mat.
Inte för att jag har tappat lusten.
Utan för att vi nu bara är tre personer.
De stora grytorna har ersatts av mindre kastruller.
