Jag ville ingenting ha att göra med min mors scen, hennes framträdande som det vilsna lammet, eller tvåhundra personer som redan hade tjänstgjort som jurymedlemmar.
Jag ville ha något mycket mindre.
Junis veranda.
Marin på det.
De två delade en oktobereftermiddag innan min mormors syn eller lungor sviktade.
Så jag planerade besöket som jag planerar ett nattskift.
Stram.
Tidsbestämd.
Minimal exponering.
Kör norrut på fredag efter jobbet.
Sju timmar utan barn.
Närmare nio med en treåring.
Motell på andra sidan Dayton.
Två sängar.
Gratis våfflor.
Betald i förskott.
Lördag helt hemma hos June.
Telefonerna är nere.
Söndag morgon, borta innan First Grace började sin första psalm.
När kaffet i samlingssalen började skulle vi redan vara på motorvägen.
Trettiosex timmar.
Ut och in.
Min mamma skulle kunna framföra Homecoming utan huvudpersonen.
Låt henne improvisera.
Hon var bra på det.
Kvällen innan vi åkte tittade Dena på när jag packade.
”Och när din mamma får reda på att du är i stan?” sa hon.
”Dayton är en liten damm, Tori.
Gryta färdas snabbare än ljuset där.”
”Då är jag på motorvägen innan det svalnar”, sa jag.
Vi skrattade.
Jag trodde nästan på det.
FORTSÄTTNING PÅ NÄSTA SIDA.➡️
