Och Diego hade tillåtit det medan Valeria födde barn.
Den kvällen, efter att ha matat tvillingarna, gick Valeria och la sig utan att klaga.
Från sovrummet kunde hon höra Diego och Patricias röster i köket.
”Du gjorde klokt i att sätta gränser från början”, sa hans svärmor.
”Jag var trött på att hon ville bestämma allt”, svarade Diego.
”Jobbe, pengar, huset…”
—Nu ska hon inte jobba längre.
Med två barn kommer hon inte att kunna det.
Diego skrattade kort.
—Och vart ska hon ta vägen?
Vem ska ta hand om en kvinna med två nyfödda?
Patricia skrattade också.
—Precis.
Nu ska vi organisera det här huset ordentligt.
Valeria slöt ögonen.
Hon grät inte.
Han tog fram sin telefon under filten och skrev ett meddelande.
Pappa, jag behöver att du kommer väldigt tidigt imorgon.
Ta med Adrián och Mateo. Säg ingenting till dem.
Svaret kom mindre än en minut senare.
Vi lämnade San Luis ikväll.
Vi kommer fram före gryningen.
Valeria raderade aviseringen, vände telefonen med framsidan nedåt och tittade på de två spjälsängarna.
Sedan log han.
För att Diego och Patricia inte var medvetna om något.
Valeria hade inte riktigt förstått sina avsikter.
Hon hade förberett sig för det ögonblicket i veckor.
Och när Diego vaknade nästa morgon skulle mannen som trodde att han hade lämnat sin fru utan någon utväg upptäcka vem personen som var instängd i lägenheten egentligen var.
Han kunde inte föreställa sig vad han skulle hitta där han satt i sitt eget kök…
DEL 2
