Hennes ögon fylldes av tårar, men Oliver påminde henne om något hon hade sagt till honom medan de två pratade på hennes veranda, att goda människor inte räknar vad de ger.
Det var då hon ryckte på axlarna och tog emot väskan.
Den kvällen, efter att Oliver somnat och jag gick till jobbet, kontaktade jag elbolaget, ringde till kommunens äldreomsorg och lade slutligen upp ett inlägg på vårt lokala Facebookforum för att försöka ta reda på om det fanns något sätt att hjälpa en äldre person som hade förlorat strömmen.
Svaren strömmade in. Folk verkade upprörda och redo att hjälpa till.
Det som dock mest stod ut för mig var situationens rena ironi.
Alla började plötsligt bry sig, men först efter att en sexåring ställde upp och gjorde något åt det.
