"Har du berättat för din familj att jag bad dig gå?"
Tysta.
Bara ett par sekunder.
Långt nog.
"Lea—"
"Gjorde du det?"
"Jag sa ju till dem att du förstod."
"Det var inte min fråga."
Han andades ut.
"Ja."
Jag tittade mot sovrumsdörren.
Min solbrända weekendväska låg fortfarande där jag hade släpat den.
"Varför?"
"För mamma höll redan på att göra det här till en grej. Jag ville inte att alla skulle vara arga på dig hela helgen."
"Så du ljög om mig för att göra resan enklare."
"Jag försökte bevara freden."
"Med dem."
"Det är inte rättvist."
"Var är du?"
"Ungefär tjugo minuter från stugan."
Han hade kört i nästan fyra timmar.
Han hade passerat många avfarter där han kunde ha vänt.
Jag sa: ”Njut av helgen.”
"Leah, gör inte så."
"Jag är trött. Jag behöver sova."
"Vi pratar på söndag."
Jag avslutade samtalet.
Sedan lade jag märke till ett vikt pappersark som stack ut från sidofickan på min weekendväska.
Det var hyttschemat som Pamela hade mejlat tidigare samma vecka.
Caleb hade tryckt två exemplar på torsdagskvällen.
Fredagsmiddag.
Lördagsfrukost.
Familjefoton.
Båtuthyrning.
Bredvid fredagseftermiddagen, skriven med Calebs handstil, låg en lapp som jag aldrig sett tidigare:
Om Leah fortfarande är sjuk, gå därifrån klockan 13:30.
Han hade skrivit den innan vi ens åkte till sjukhuset.
DEL 2
