Åtminstone var det vad jag sa till mig själv.
I verkligheten svalde jag den ena förolämpningen efter den andra och hoppades att de skulle sluta såra.
Med åren blev det mer än bara ord.
Agnes började möblera om mina möbler utan att fråga.
Jag brukade lämna rummet för att göra kaffe och komma tillbaka och se henne dra en fåtölj över mattan.
"Vad gör du?" frågade jag en eftermiddag.
”Stolen ser bättre ut nära fönstret”, svarade hon.
"Jag satte den där av en anledning."
Hon gav mig ett tålmodigt leende, det sortens leende man skulle kunna ge ett envist barn.
"Tja, det här arrangemanget passar bättre i min sons hem."
En annan gång flyttade hon inramade foton från spiselkransen och ersatte dem med bilder på Jason som barn. Hon frågade inte. Hon stoppade helt enkelt ner våra familjefoton i en låda och lät som om hon blev förvånad när jag hittade dem.
"Jag trodde att dessa skulle betyda mer för honom", förklarade hon.
”De betyder alla något för honom”, sa jag. ”Det här är bilder på hans fru och barn.”
Agnes ryckte på axlarna.
Hon kritiserade också hur jag inredde.
Kuddarna var för ljusa.
Matbordet var för litet.
Köket behövde mörkare skåp.
Hallspegeln var "ett olyckligt val".
En gång stod hon mitt i vardagsrummet, tittade sig långsamt omkring och sa: "Jason har alltid gillat mer traditionella saker."
Jason, som satt bredvid Oliver på mattan, tittade upp.
