Särskilt eftersom Arturo hade hållit på med fastighetsbranschen i årtionden och hade för vana att skryta med att han kände tjänstemän, poliser och affärsmän som var kapabla att "lösa vilket problem som helst".
Vad ingen av dem visste var att jag några veckor tidigare hade svurits in som federal distriktsdomare.
Och det är just därför jag visste att min position inte kunde bli ett personligt vapen.
Men han visste också något viktigare:
Lagen skyddade min son trots att vår familj hade pengar.
Timmar tidigare hade Mateo suttit tyst vid ett fönster och ritat en bro i sin anteckningsbok.
Camila gick förbi och tittade på sin mobiltelefon och trampade på teckningen.
"Hallå ..." sa Mateo mjukt.
"Det är min teckning."
Camila tittade på det fläckiga lakanet.
– Lägg inte skräp på golvet.
Mateo försökte dra ut anteckningsboken under skon.
Camila pressade hårdare tills hon slet sönder lakanet.
”Camila, håll dig borta från honom”, varnade jag henne.
Lorena slog näven i bordet.
—Prata inte så till min dotter.
Det vore bättre om du lärde din dotter att inte vara i vägen.
Mateo försökte plocka upp sina pennor.
Sedan tog Camila tag i hans arm.
– Jag sa ju åt dig att gå ur vägen!
Han drog honom hårt och kastade honom mot det tunga träbordet.
Ljudet var torrt och skrämmande.
Mateo föll skrikande ihop.
Hans arm såg deformerad ut.
Och medan jag desperat ringde efter ambulans hörde jag min pappa säga något jag aldrig kommer att glömma:
—Om polisen kommer kommer vi alla att säga att barnet ramlade av sig självt.
Det var då jag slutade oroa mig för att hålla ihop familjen.
För att de fortfarande inte hade någon aning om vem kvinnan de hade behandlat som ett misslyckande i trettiosex år egentligen var.
Och de kunde knappt föreställa sig vad de just hade gjort.
DEL 2
