"Jag är här. Jag går ingenstans."
Åren gick snabbare än någon trodde
1980-talet kom.
Sedan 1990-talet.
Flickorna började växa upp.
De första började lämna hemmet för att studera och arbeta.
Några flyttade till andra städer.
Några gifte sig. Sen kom barnbarnen.
Huset som en gång hade varit fullt av barnröster blev gradvis tystare.
David saknade ljudet.
Men varje gång någon av döttrarna kom tillbaka fylldes huset på nytt.
Vid jul samlades de.
Vid födelsedagar samlades de.
Och när någon hade det svårt fanns familjen där.
Under årens lopp hade de också börjat förstå något som de inte kunde förstå som barn.
David hade inte bara gett dem ett hem.
Han hade gett dem trygghet.
Ett gammalt fotografi
