Längst ner i korridoren stannade hon tvärt.
Utanför en hytt: en marinblå resväska.
*Hennes* resväska.
Den hon hade lämnat inlåst i sin egen hytt mindre än en timme tidigare.
Hans etikett satt fortfarande fast.
Hans namn.
Hans hyttnummer.
Allting.
Dörren bredvid stod på glänt.
Hon hade försiktigt öppnat den.
I rummets mörker låg något rött på sängen.
Hennes favorithalsduk.
Men det var inte halsduken som hade fått hennes hjärta att slå så fort.
Ibland tar ensamma resor oss precis dit vi behövde åka – även om det inte alls är där vi trodde att vi skulle hamna.
