Tiden hade förändrat våra röster, men den hade inte suddat ut det som verkligen betydde något. När hon uttalade mitt namn brast något försiktigt inom mig. Vi trodde att vi bara skulle utbyta några ord… men timmarna gick utan att vi märkte det.
Vi talade om vår ungdom, våra misstag, våra övergivna drömmar och de människor vi hade förlorat. Hon berättade att hon hade varit gift, att hon hade en dotter som hette Ellen och att hon hade varit änka i femton år.
När jag erkände att jag aldrig hade gift mig lade sig en lång tystnad mellan oss. Den tystnaden sade allt det som orden inte längre vågade uttala.
Från den dagen ringde vi varandra varje kväll. Det var som om de femtio år som skiljt oss åt bara hade varit ett enda stort missförstånd. Vi pratade om böcker, musik, regn, de krämpor som följer med åldrandet, men framför allt om oss själva. En kväll viskade hon nästan ohörbart:
”Jag önskar så att vi hade fått en andra chans.”
Jag tror inte att någon av oss sov den natten.
En vecka senare skickade hon sin adress till mig. Jag satt i nästan en timme och bara tittade på kuvertet innan jag öppnade det. Hennes handstil hade förändrats, men hennes M lutade fortfarande på samma sätt.
Jag såg det som ett tecken på att något av oss hade överlevt tidens gång. Då sålde jag min gamla pickup, packade en enda resväska och köpte en enkel bussbiljett. Vid sjuttiosex års ålder kunde det verka vansinnigt.
För mig var det den sista chansen att återfinna kvinnan jag aldrig hade slutat älska.
Under den tolv timmar långa resan föreställde jag mig vårt återseende. Skulle hon känna igen mig direkt? Skulle hon le som förr? Skulle det förflutna försvinna på ett ögonblick, eller skulle vi vara två främlingar som bar på minnet av en enorm kärlek?
Halvvägs genom resan meddelade chauffören att vi skulle göra ett kort uppehåll. Jag satt kvar på min plats och höll kuvertet med hennes adress hårt mot bröstet när min telefon ringde. Ett okänt nummer. Jag tvekade innan jag svarade.
En kvinnas darrande röst frågade:
”Är det Harrison? Säg mig… snälla… har du inte kommit fram än?”
Mitt hjärta började slå så hårt att jag knappt fick luft.
