”Vad har hänt?”
Efter några sekunders tystnad svarade hon:
”Jag heter Ellen… jag är Margarets dotter. Min mamma fick en hjärtattack i morse. Hon lever fortfarande, men läkarna är mycket oroliga. Hon frågar hela tiden om du redan har kommit. Jag hittade ditt nummer i hennes adressbok.”
Världen tycktes gunga under mina fötter.
När jag fick veta att sjukhuset låg nära bussens färdväg gick jag av vid första hållplatsen och tog genast en taxi. Under hela resan bad jag på ett sätt som jag inte hade gjort på årtionden.
På sjukhuset skakade mina händer så mycket att jag knappt kunde skriva mitt eget namn i besöksregistret.
Ellen väntade på mig i entréhallen.
Så fort jag såg henne kände jag igen Margaret i hennes blick. Samma djupa ögon, samma mildhet blandad med en stillsam styrka. Innan jag ens hann säga något gick hon fram och omfamnade mig.
”Hon kommer att bli så glad att du kom.”
När jag gick in i rummet krossades mitt hjärta för andra gången. Margaret såg så skör ut under de vita lakanen, omgiven av maskiner som höll rytmen i hennes liv. Sedan vände hon långsamt huvudet mot mig.
Hennes ansikte lyste upp i ett så ömt leende att de femtio årens frånvaro försvann på ett ögonblick.
”Jag är här”, viskade jag och tog hennes hand med oändlig varsamhet.
”Jag visste att du skulle komma”, svarade hon mjukt.
Vi satt länge utan att säga ett ord. Våra tårar talade för oss. Vi var två gamla människor, men i våra blickar levde fortfarande de två unga älskande som en gång kysstes i regnet.
Senare berättade läkaren för Ellen och mig att behandlingarna inte längre kunde rädda henne. De kunde bara ge henne lite mer tid… kanske några dagar. Jag tittade ner i golvet, för att lyfta blicken hade gjort sanningen outhärdlig.
Jag hyrde ett rum nära sjukhuset och tillbringade varje minut vid hennes sida. Vi försökte berätta om femtio års liv på bara några dagar. Hon berättade om sitt liv, sitt äktenskap, Ellens födelse, sina glädjeämnen och sina sorger.
Jag berättade om de arbeten jag haft, städerna jag bott i, kvinnorna jag aldrig hade kunnat älska som jag älskade henne och den enorma tomhet som hade följt mig genom hela livet.
En kväll såg hon på mig med oändlig sorg och viskade:
”Jag skulle ha varit lycklig, även fattig, tillsammans med dig.”
De orden skar genom min själ som ett knivblad.
”Jag var för stolt och för blind för att förstå det… Förlåt mig för att jag var rädd för vår lycka.”
