Men det var ofta som Jessica tänkte på Karl och deras bröllopsdag, särskilt när hon satt på sin veranda och drack sin kopp te.
Även 50 år senare kunde hon inte glömma mannen hon kände var hennes själsfrände.
Försjunken i tankar om gamla minnen stördes hon av brevbärarens röst.
”Fröken Pennington, det finns post till er”, sa brevbäraren med ett leende på läpparna.
”Åh, kära nån, ni skrämde mig”, sa hon och tappade nästan sitt te.
Sedan räckte han henne ett kuvert med hennes namn och adress skrivet på.
Avsändarens namn var alltför bekant för att någonsin kunna glömmas; Karl Pittman.
Jessicas händer började darra. Hon kunde knappt öppna brevet.
"Kära Jessica,
