Michael gned båda händerna över ansiktet.
"Han fick mig att lova. Sa att jag kunde vara en del av Aarons liv som hans vän, men aldrig som hans bror."
"Även efter att han dog?" frågade jag.
Mikael tittade på Aron.
”Efter att vår far dog var ni den enda familjen jag hade kvar. Jag hade redan undanhållit sanningen för er i åratal. Jag var livrädd att om jag berättade det för er då skulle ni hata mig för att jag ljugit och att jag skulle förlora er också.”
Aaron sköt tillbaka stolen.
"Det är därför du var så på begravningen."
Michaels ansikte skrynklades.
"Jag begravde min far, Aaron. Och jag var tvungen att stå där och låtsas att han inte var min."
Aron täckte sitt ansikte.
Jag iakttog honom en stund.
Sedan stod jag upp.
Han tittade upp.
"Elena…"
"Du har mycket att prata om."
"Vänta."
Men jag hade redan tagit på mig jackan.
"Jag fick svaret jag kom för."
Aaron kom tillbaka till Dianas hus nästa morgon.
Jag mötte honom vid dörren.
"Elena, jag hade fel. Om allting. Snälla kom hem. Jag kan ge dig terapi. Vad som helst."
Jag tittade nerför korridoren mot vaggan där vår son sov.
Sedan tittade jag på Aron.
"Inga."
"Elena, snälla."
