Huset var kusligt tyst efter att begravningen var över.
Det tunga skenet från eftermiddagssolen föll in genom fönstren och blottade dammkorn som dansade i luften.
Erik satt helt ensam i det dämpade vardagsrummet, omgiven av blomsterarrangemang som sakta började vissna.
Hans fru, Karin, hade gått bort efter en lång och utmattande tids sjukdom.
De hade delat fyrtio år av äktenskap – ett liv fyllt av vardagsrutiner, gemensamma resor, tysta stunder i soffan och tusentals små minnen.
Erik sörjde djupt.
För honom var Karin hela hans värld, hans fasta punkt i tillvaron.
Innan Karin somnade in för sista gången hade hon dock bett honom om en enda sak.
Med darrande händer hade hon pekat på ett slitet brunt läderkuvert som låg längst ner i byrålådan i sovrummet.
”Öppna det inte förrän jag är borta, Erik,” hade hon viskat med en röst som knappt bar.
”Det är dags att du får veta sanningen om mitt liv... och om ditt eget.”
Brevet från det förflutna
