När Erik nu, några dagar efter begravningen, äntligen samlade mod till sig och öppnade kuvertet, fann han ett handskrivet brev från Karin.
Intill låg ett gulnat fotografi av en ung man med mörkt hår och ett varmt leende, samt ett tidningsurklipp daterat från sjuttiotalet.
Han började läsa.
Karins handstil var prydlig, men raderna skakade betänkligt mot slutet:
"Min älskade Erik. Förlåt mig för att jag har burit på en hemlighet i alla dessa år, en hemlighet som har legat som en skugga över mitt samvete.
När vi träffades på universitetet i Stockholm var jag redan förlovad med en annan man, en man som mina föräldrar tvingade mig att lova bort mig till av sociala skäl. Men mitt hjärta tillhörde en annan – min ungdomskärlek, Lars.
När du och jag blev tillsammans trodde jag att jag kunde lämna det bakom mig.
Du gav mig ett tryggt, varmt och otroligt lyckligt liv, och jag älskade dig för den du var.
Men för ett par år sedan, när jag fick min obotliga diagnos, väcktes det förflutna till liv igen.
Jag började spåra upp vad som hände med Lars.
Det visade sig att han aldrig gifte sig.
Han har bott ensam i samma stad i alla dessa år, och väntat på ett svar på det brev som aldrig någonsin kom fram – ett brev som mina föräldrar gömde för oss båda under vår studietid.
Min sista vilja till dig, Erik, är att du reser till honom.
Ge honom det här brevet, och berätta att jag aldrig slutade älska honom i mitt innersta hjärta, även om jag delade mitt liv, min vardag och min ålderdom med dig."
Sanningen som krossade hans värld
