Utan att säga ett enda ord sträckte Erik fram det bruna läderkuvertet.
Lars tog emot det, såg på Karins handstil på framsidan, och sjönk genast ihop mot dörrkarmen.
Hans axlar började skaka, och tårarna strömmade nerför hans kinder.
Han mumlade ett tyst ”Hon glömde mig inte...” innan han bröt ihop i gråt.
Erik stod kvar en stund och tittade på mannen som hade varit hans osynliga rival i fyrtio år.
I den stunden kände Erik ingen bitterhet längre.
När han vände om, satte sig i bilen och körde hem, kände han en enorm och smärtsam tomhet i bröstet, men också en märklig frid.
Han hade älskat Karin av hela sitt hjärta, och nu fick historien sitt slut.
Kärleken har många ansikten – ibland gör den fruktansvärt ont, ibland kräver den otroliga uppoffringar, och ibland sträcker den sig faktiskt ända bortom döden.
