Till en början tyckte hon att det var nästan romantiskt.
En gemensam drink i slutet av dagen, hans sätt att markera den tid de tillbringade tillsammans.
”En drink för varje dag vi levde tillsammans”, upprepade han outtröttligt.
Men åren hade förändrat ögonblickets natur.
Det var inte längre en inbjudan – det var en skyldighet.
Trött, lidande, det spelade ingen roll: Victor ställde glaset framför henne och väntade.
I tystnad.
Med ett tålamod som var något oroande.
Vätskan hade en stark lukt, ibland en metallisk smak, och en brännande eftersmak som dröjde sig kvar i munnen.
Och han erbjöd den aldrig någonsin till någon annan.
När vänner kom över försvann flaskan.
Den dök bara upp igen när ytterdörren låstes.
