"Du misslyckades inte helt enkelt med att försvara mig. Du förmedlade budskapet."
"Jag trodde att det skulle göra saker och ting lättare att ge efter."
"Det gjorde det."
Han tittade på mig.
"För dig."
Carla korsade armarna.
"Jag visste inte att det här sårade dig så mycket."
"Du såg mig lämna ditt hus."
"Jag trodde att du skulle lugna ner dig."
"Det är värre."
Hennes armar lossnade.
"I åratal ville jag veta hur du skulle behandla mig om du trodde att jag inte kunde ge dig någonting."
Min hals snördes åt.
"Jag hade inte förväntat mig att svaret skulle göra så här ont."
Hugo tittade mot terrassen.
"Så igår kväll var det straff."
"Inga."
"Ni bjöd in alla vi uteslöt."
"Jag bjöd in människor jag älskar eftersom du bestämde att jag skulle vara ensam."
"Du publicerade bilden."
"Jag publicerade ett foto på min julmiddag. Jag nämnde ingen av er."
"Alla ställer frågor."
"Säg sanningen till dem då."
Carla tittade ner.
"Mina föräldrar är rasande."
"På mig?"
"Hos oss."
"Varför?"
"De sa att vi fick dem att se arroganta ut."
"Dina föräldrar uteslöt mig inte."
Carla blev stilla.
"Det gjorde du."
Hennes uttryck förändrades.
"Vi sa till dem att ni hade andra planer."
"Så du ljög för dem också."
"Vi ville inte att de skulle känna sig obekväma."
"Du menar att du inte ville att de skulle veta."
