En eftermiddag kom min vän Nora förbi för att titta till mig.
Hon hittade mig sittande på vardagsrumsgolvet, omgiven av lådor.
"Du ser hemsk ut", sa hon.
"Tack så mycket."
"Jag menar det."
Jag skrattade trots mig själv.
"Det har varit en lång vecka."
Nora tittade mot fåtöljen.
"Daisy har inte rört sig mycket."
"Inte riktigt."
Katten lyfte huvudet som om hon hade hört hennes namn.
Sedan lugnade hon ner sig igen.
Nora rynkade pannan.
"Stackars sak."
"Hon sörjer."
"Det är du också."
Jag tittade bort.
Kanske hade hon rätt.
Sanningen var att mormor inte bara hade varit min mormor.
Hon hade praktiskt taget uppfostrat mig.
När mina föräldrar skilde sig var det hon som hämtade mig från skolan.
När jag misslyckades med mitt första högskoleprov ägnade hon timmar åt att övertyga mig att inte sluta.
När min förlovning sprack tre år tidigare satt hon bredvid mig i den gula stolen och räckte mig näsdukar tills jag slutade gråta.
Hon visste alltid vad hon skulle säga.
