I det ögonblicket insåg jag att vad som än fanns i den där lådan hade varit menat för mig hela tiden.
Mina händer darrade när jag stirrade på kuvertet.
För ett ögonblick glömde jag bort trälådan.
Jag glömde den trasiga stolen och röran av stoppning som var utspridd över golvet.
Allt jag kunde se var mitt namn.
Den var skriven med mormors välbekanta handstil.
Bredvid mig satt Daisy tyst med svansen virad runt tassarna, nästan som om hon visste exakt vad som fanns inuti.
Jag öppnade försiktigt kuvertet.
Det vikta brevet inuti var flera sidor långt.
I samma ögonblick som jag såg första raden fylldes mina ögon av tårar.
"Min kära Eliza,
Om du läser detta, så har Daisy äntligen övertygat dig att titta in i min gamla stol.
Det lät precis som mormor.
Jag tittade på Daisy.
Hon blinkade mot mig.
"Jag antar att du gjorde det, eller hur?"
Jag fortsatte läsa.
"Först vill jag att du ska veta hur stolt jag är över dig.
Du besökte mig aldrig för att du ville ha något.
Du ringde aldrig bara när du behövde hjälp.
Du dök upp för att du brydde dig.
Efter att din farfar dog fanns det månader då du var den enda familjemedlemmen som kom bara för att sitta med mig och prata."
