Senare berättade en sjuksköterska för mig att den lilla flickan inte hade några kända levande släktingar.
Så snart läkarna hade skrivit ut henne skulle fosterhemmet ta emot henne.
Något inom mig vägrade acceptera den tanken.
Jag vet inte hur jag ska förklara det: Jag kände en omedelbar kontakt med det barnet, som om ödet hade lagt hennes tolv timmar i mina händer av en anledning.
Jag började dyka upp.
Varje morgon före mina ronder och varje kväll efter mina arbetspass brukade jag stanna till vid hennes rum.
Jag brukade ta med mig gosedjurskaniner från sjukhusbutiken och barnböcker som jag inte hade läst sedan jag själv var liten.
Jag brukade sitta vid hennes säng och vi läste tillsammans, trots att hon fortfarande var svag och ofta somnade halvvägs genom en sida.
”Du vet att du börjar bli fäst vid mig, Paul”, sa min kollega Mark till mig en eftermiddag, medan han tittade på mig genom glaset i uppvakningsrummet.
– Jag vet – svarade jag.
—Det är inte en dålig sak.
Men ljug inte för dig själv om vad du gör.
Jag ljög inte för mig själv.
Två månader senare skrev jag på adoptionspapperen.
Femton år som pappa
