"Nej. Jag ringde henne."
"Hur länge hade du planerat ikväll?"
"Sedan igår morse."
"Byggde du allt det där på en dag?"
"Jag hade redan journalerna."
Han tittade på mig.
"Varför?"
"För att nio år av bidrag till något förtjänar ett rekord."
"Även om du aldrig trodde att du skulle använda den?"
"Särskilt då."
Han gav mig ett litet, trött leende.
"Det är väldigt likt dig."
"Jag vet."
"Jag menar det som en komplimang."
"Jag vet."
Han räckte mig den sista tallriken, och jag torkade den.
Utanför köksfönstret var bakgården mörk. Jag kunde inte se trädgården, men jag visste att den var där.
På morgonen brukade mamma sitta vid fönstret.
Jag skulle gå ut.
Hon skulle titta.
Och huset skulle fortfarande vara vårt.
Allt av det.
Det var sanningen som Gabriel hade behövt förstå.
Och till slut var det nog.
