Endast en kvinna hade varit med Frank under de sex dagarna utomlands.
Claire.
Jag ringde henne inte.
Två dagar senare gick jag ombord på ett flygplan.
Så vitt Claire visste var jag fortfarande hemma och sörjde.
När jag väl nådde Claires gata hade jag under hela flygresan intalat mig själv att det kunde finnas en oskyldig förklaring.
Kanske hade ringen graverats för flera år sedan och jag hade på något sätt aldrig märkt det.
Kanske hade Frank menat någon annan.
Kanske var det sorgen som gjorde mig misstänksam mot en kvinna som just hade förlorat sin far.
Jag upprepade de möjligheterna tills taxin stannade.
Sedan såg jag Franks tillhörigheter inne i huset, och varje tröstande förklaring började falla isär.
När taxin stannade utanför hennes hus höll jag nästan på att säga åt chauffören att fortsätta.
Sedan märkte jag rörelse bakom framrutan.
En pojke, kanske tolv år gammal, var därinne.
Han hade Franks gamla basebollkeps på sig.
Jag kände igen det fula direkt eftersom Frank hade ägt den i ungefär trettio år och vägrat alla förslag om att han skulle byta ut den.
Pojken knäböjde bredvid Franks öppna resväska och tog försiktigt ut saker ur den.
Min mage spände sig.
Jag klev ur och gick mot huset.
Ytterdörren stod öppen.
Flera lådor stod staplade i korridoren, och två män bar möbler mot en skåpbil.
Vissa lådor hade FRANK skrivet på sidorna.
Hans skor stod bredvid trappan.
Hans resväska låg på en stol.
