DEL 2
På balkvällen anlände Noah med en corsage.
Jag var halvvägs nerför trappan när jag såg mamma öppna ytterdörren.
Hennes ansiktsuttryck förändrades i samma sekund som hon tittade på honom.
Noah stod där och log i sin marinblå kostym, med sin löjliga fluga helt rak.
I ena handen hade man corsagen.
"Vad är det för en blomma?" frågade jag.
”Rosmarin”, sa Noah stolt.
"Varför rosmarin?"
”Floristen sa att det betyder att komma ihåg.”
Han flinade.
"Och jag kommer ihåg löften."
Bakom mig gav mamma ifrån sig ett konstigt ljud.
När jag vände mig om var hennes ögon våta.
"Mamma?"
"Kom uppför trappan."
"Vadå? Noah väntar."
"Jag vet."
När vi väl kom in i mitt sovrum stängde hon dörren.
Sedan låste den.
"Du skrämmer mig."
”Du kan följa med Noah”, sa hon. ”Men jag behöver ett löfte först.”
Jag blev genast arg.
"Om det här har något att göra med att Noah har Downs syndrom—"
"Det gör det inte."
"Vad då?"
Mamma satt på min säng.
"Minns du när din pappa åkte?"
Jag rynkade pannan.
"Vad har det med ikväll att göra?"
"Du var tolv."
Sedan sa hon något som överraskade mig totalt.
"Du slutade äta lunch."
Mina armar föll ner längs sidorna.
"Hur vet du det?"
