DEL 3
När mamma och jag kom tillbaka ner stirrade Noah på oss.
"Det tog lång tid på dig."
Mamma gick rakt mot honom.
"Noah, kan jag få den första dansen?"
Hans ögonbryn sköt upp.
”Fru Jane, det här är inte bal.”
Jag brast ut i skratt.
Mamma satte på musiken ändå.
I trettio obekväma sekunder försökte Noah vägleda henne medan hon gång på gång gick i fel riktning.
Till slut suckade han.
”Fru Jane, Chrissy dansar bättre.”
"Det är därför hon är din dejt."
Sedan mjuknade mammas ansiktsuttryck.
"Tack för att du stannade."
Noah såg förvirrad ut, som om hon hade tackat honom för att han andades.
"Hon stannar också", sa han.
Mamma slöt ögonen.
De tre orden verkade besvara något hon hade ifrågasatt i sex år.
Senare samma kväll kom Noah och jag till balen.
När den första långsamma låten började räckte han ut handen.
"Chrissy."
"Ja?"
"Du är skyldig mig."
"Tolv år?"
"Tolv år."
Inom fem sekunder trampade han rakt på min sko.
"Du är hemsk på att dansa."
"Din klänning är dåligt designad."
Vi skrattade tills folk stirrade.
Och det var det fina med natten.
Inget dramatiskt hände.
Ingen stoppade musiken.
Ingen applåderade oss.
Ingen behandlade vår dans som någon extraordinär prestation.
Vi var helt enkelt två artonåringar på balen som dansade dåligt tillsammans.
Precis som vi hade lovat när vi var sex.
Efteråt hämtade mamma oss.
