Lauras hus var litet, med en veranda, en något sned brevlåda och en liten amerikansk flagga instoppad i en blomlåda vid trappan.
Hennes katt, Waffles, ogillade mig i tre dagar innan hon bestämde sig för att mina fötter var den perfekta platsen att sova på, och långsamt blev det enkla huset den första platsen där jag förstod vad det egentligen innebar att känna sig trygg.
Laura organiserade sitt liv kring allt som min behandling krävde, ställde alarm för min medicinering, täckte kylskåpet med tidsbokningskort och körde mig till cellgiftsbehandling även när vinterisen täckte vägarna.
När jag var tillräckligt stark för att återvända till skolan körde hon mig dit också, och till skillnad från de människor som hade övergivit mig betraktade hon aldrig vården av mig som en utgift hon ångrade.
Hon kallade mig aldrig medelmåttig.
Hon kallade mig envis när jag vägrade dricka tillräckligt med vatten och briljant när jag klarade algebra efter att ha missat nästan halva terminen, och även när jag himlade med ögonen åt att bli kallad för "grabbunge", fanns det en del av mig som i hemlighet älskade att höra det.
Adoptionsprocessen tog tid eftersom det var förhör, hembesök, läkarutlåtanden, skoljournaler och oändligt med pappersarbete att slutföra.
I månader var jag rädd för att packa upp allt eftersom erfarenheten hade lärt mig att vuxna utan förvarning kunde bestämma att det inte längre var bekvämt att behålla mig, men Laura fortsatte att dyka upp genom varje steg i processen.
Dr. Lawson skrev brev, Susan Myers hanterade socialtjänstens behov, och så småningom ändrades namnet som stod tryckt på mina skolpapper från Higgins till Davidson.
Fram till dess hade jag aldrig förstått att ett efternamn kunde kännas som ett skydd, men Davidson representerade något som mitt biologiska namn aldrig hade: någon hade valt mig och stannat.
Åren som följde innebar remissionsbesök, läkarkontroller, universitetsansökningar, stipendier, jobb på campus och otaliga kvällar med studier över en kopp kaffe som hade blivit kallt flera timmar tidigare.
Laura jobbade extra skift när jag behövde ekonomisk hjälp, medan jag arbetade med de jobb jag kunde få plats med runt skolan, och så småningom blev jag den person min biologiska far en gång hade förklarat att jag inte var värd att bli.
Läkarutbildningen var särskilt utmattande, fylld med anatomilaborationer, värkande fötter, oändliga läroböcker och stunder då jag verkligen undrade om jag kunde fortsätta.
De kvällarna brukade jag ibland ringa Laura från en trappuppgång, och oavsett hur trött hon var svarade hon alltid.
"Gråt i tio minuter, ät sedan något."
Andra gånger, när jag kände mig skyldig helt enkelt för att jag var utmattad, påminde hon mig om att trötthet inte betydde misslyckande.
"Man får vara trött utan att ge upp."
