"Jag vill inte att det ska göra det."
Det var rätt svar.
Gabriel anlände nästa morgon.
Han klev ur Hugos bil och stirrade på villan.
"Bor du här?"
"I några dagar nu."
"Det ser ut som ett slott."
"Det är bara ett stort hus."
Han sprang in i mina armar.
"Jag trodde du var arg på mig."
"Aldrig."
"Pappa sa att de gjorde något fel."
"Det gjorde de."
Hans ansiktsuttryck blev allvarligt.
"Var det för att de inte visste att du var rik?"
Jag hukade mig ner i hans nivå.
"De trodde att om de hade mindre pengar kunde de behandla mig med mindre respekt."
"Men du har ju pengar."
"Det förändrar inte lärdomen."
Han rynkade pannan.
"Om jag fortfarande bodde i min lägenhet och inte ägde något annat, skulle jag förtjäna respekt?"
"Ja."
"Exakt."
"Så de hade fel både innan de visste och efter att de visste."
Jag log.
"Exakt."
Vi tittade runt i huset.
I biblioteket tittade han i finansböckerna och fastighetspärmarna.
"Pappa sa att du är affärskvinna."
"Jag förvaltar investeringar och fastigheter."
"Varför berättade du inte det för mig?"
"För när jag är med dig, tycker jag om att vara mormor."
Han tänkte på det.
"Du kan vara båda."
"Ja. Jag kan."
Under de närmaste veckorna ringde Hugo ofta.
Inte för tjänster.
Inte för pengar.
