Han stannade.
Carla fortsatte.
"Det finns också presentfrågan."
"Vilket presentproblem?"
"Gabriel behöver inte fler enkla leksaker."
"Byggsetet?"
"Den gick sönder."
"Han lekte med den i månader."
"Mina föräldrar gav honom en reseupplevelse."
"Det är underbart."
"Där. Gör det du."
"Göra vad?"
"Du svarar som om allting vore en tävling."
"Du nämnde deras gåva."
Hon hade inget svar.
Hugo sa till slut: ”Carla, nu får det räcka.”
Men han tittade ner.
Det var inte ett försvar.
Carla fortsatte.
"Jag ska vara helt ärlig."
"Jag önskar att du gjorde det."
"Vi försöker skapa en viss familjemiljö."
Något inom mig blev stilla.
"Vilken miljö?"
"Mer avsiktligt. Mer polerat. Mer selektivt."
"Jag är ditt barns mormor."
"Ingen förnekar det."
"Men jag passar inte in."
Hon suckade.
"Margarita, ibland serverar du dig själv för mycket mat."
För ett ögonblick trodde jag att jag hade hört fel.
"Vad?"
"Mina föräldrar är extremt noga med uppförande. Jag vill inte ha ett pinsamt ögonblick."
Jag tittade på henne.
Sedan Hugo.
Han stirrade ner i golvet.
Plötsligt blev allt enkelt.
Carla visste att hennes kommentarer sårade.
Detta var inte okunskap.
Det var hierarki.
Hon ville att jag skulle veta var hon ansåg att jag hörde hemma.
Jag stod upp.
Carla slappnade av.
"Jag är glad att du är resonlig."
Jag plockade upp min handväska.
"Jag förstår fullständigt."
Hugo tittade upp.
"Mamma."
