Han tittade mot garaget.
"Chase sa att jag borde se den.
Han tror att jag kommer att förstå om jag gör det."
"Vill du?"
Christian log trött.
"Jag vet inte."
"Kanske inte. Men att dyka upp är en början."
Han nickade.
Sedan tackade han mig för att jag gav Chase arbete.
"Han pratar om den här platsen hela tiden. Jag förstod inte hur viktig den var."
Christian stirrade på det gamla garaget.
"Jag tyckte ärligt talat att jag gjorde tillräckligt."
"Pengarna?"
"Underhållsbidragen. Kläder. Helger."
Jag korsade armarna.
"Var du det?"
Han svarade inte omedelbart.
Till slut skakade han på huvudet.
"Förmodligen inte."
För första gången såg jag honom inte som någon rik skurk som inte brydde sig om sin son.
Jag såg en man som hade blandat ihop att försörja sig med att vara förälder.
"De är inte samma sak", sa jag.
"Jag vet."
Hans axlar sjönk.
"Jag önskar bara att jag hade kommit på det tidigare."
Den eftermiddagen satt Christian och Chase tillsammans på min bakgård i nästan en timme.
Jag stannade inne.
Allt som behövde sägas tillhörde dem.
När Christian äntligen körde iväg knackade Chase på min bakdörr.
"Han bad om ursäkt."
"Hur gick det?"
"Jag vet inte än."
Han ryckte på axlarna.
"Men det var det första samtalet vi haft på flera år som inte handlade om skola, betyg, scheman eller pengar."
"Det är något."
"Jag tror det."
DEL 3
