Tolv dagar efter att min man gick bort hittade jag min granne klättrande över vårt staket med två påsar fyllda med äpplen från sina träd.
Först trodde jag att hon bara stal frukt.
Sedan nämnde hon något som hade hänt tjugosju år tidigare – något som bara min man och jag borde ha vetat till.
Och plötsligt var äpplena den minst viktiga delen av berättelsen.
Min man, Daniel, älskade våra fruktträd nästan lika mycket som han älskade människorna i vårt hem.
Varje september gick han genom bakgården med sekatören i fickan, studerade grenarna och vred försiktigt äpplena i händerna som om frukten skulle viska när den var mogen.
En eftermiddag följde vår åttaårige son, Ben, efter honom med en korg.
Ben sträckte sig mot ett klarrött äpple.
”Inte den än”, sa Daniel till honom.
"Men det ser ut att vara klart."
Daniel log.
"Utseendet kan lura dig.
Vrid det försiktigt."
Ben försökte.
Äpplet vägrade att lämna grenen.
Daniel skrattade.
"När något är klart ska man inte behöva kämpa emot det."
Jag stod bredvid och tittade på dem och önskade att jag på något sätt kunde bevara det ögonblicket för alltid.
Daniel hade varit tröttare än vanligt på sistone.
Ingen av oss sa mycket om det inför barnen, men jag hade börjat lägga märke till allting.
Hur länge han vilade efter att ha använt stegen.
Hur mycket mat han lämnade kvar på sin tallrik.
Hur ofta hans hand gled mot bröstet när han trodde att ingen brydde sig.
En eftermiddag kom han på mig när jag stirrade.
"Claire, sluta oroa dig."
"Jag oroade mig inte."
Han höjde ett ögonbryn.
