Hennes blus hade fastnat i en spik, och två enorma väskor stod på vår sida av tomten, fyllda med Daniels äpplen och päron.
I flera sekunder stirrade vi bara på varandra.
"Vad håller du på med?" frågade jag till slut.
Monica drog loss sin blus och klättrade ner.
”Var inte löjlig, Claire.
Jag tar dem för att sälja.
Jag behöver pengarna.”
Jag tittade på väskorna.
"Du kunde ha frågat mig."
Hon korsade armarna.
"Och skulle du ha sagt ja?"
"Nej. Mina barn äter den frukten.
Deras pappa odlade den."
Monica himlade med ögonen.
"Tja, Daniel är väl inte här längre? Hälften kommer att ruttna ändå."
Jag kunde inte tala.
Ben stod en bit bakom mig och höll fortfarande i sin pappas keps.
Hans fingrar spändes runt den.
Jag ställde mig mellan honom och Monica.
"De här träden är inte dina.
Den här egendomen är inte din.
Kom inte in på min trädgård igen."
"Åh, snälla. Sorgen har gjort dig hysterisk."
"Lämna frukten och gå."
Monica stirrade på mig innan hon släppte taget om en av väskorna.
"Du har alltid varit väldigt beskyddande när du väl bestämt dig för att något tillhör dig."
Jag rynkade pannan.
"Vad ska det betyda?"
"Ingenting."
"Nej. Du betydde något."
Hon klättrade tillbaka över staketet.
Innan hon gick därifrån vände hon sig om och tittade på mig.
"Lustigt hur hela ens liv hängde på ett enda rött ljus för tjugosju år sedan."
Allt inom mig blev kallt.
"Vad sa du?"
Men Monica var redan på väg mot sitt hus.
Ben drog i min ärm.
"Mamma, vad menade hon?"
