DEL 2
I samma ögonblick som dörren stängdes kom all rädsla jag hade kämpat mot sedan cellgiftsbehandlingen rusande tillbaka.
Självklart hade Jeffrey stannat kvar medan jag var sjuk.
Vilken sorts make lämnar sin fru medan hon kämpar mot cancer?
Men nu höll jag på att återhämta mig.
Kanske behövde han inte längre låtsas.
Jag satt på kanten av den enorma sängen och tänkte på mitt korta hår, ärren, den lösa huden och kroppen jag fortfarande kämpade med att känna igen. Kanske hade månaderna som min vårdare förstört de romantiska känslor Jeffrey en gång hade för mig.
Vid niotiden knackade han på min dörr.
"Vill du ha middag?"
När jag öppnade den hade han på sig en annan överdimensionerad skjorta som var högt uppknäppt runt halsen.
”Du ser vacker ut”, sa han.
"Gör jag det?"
Vi åt nere, men Jeffrey pratade om allt utom det andra hotellrummet.
När efterrätten kom kunde jag inte stå ut med att låtsas.
"Jag är trött. Jag går upp."
"Jag ska gå med dig."
"Gör inte det."
Jag kom tillbaka ensam, kröp ner under filten och grät ner i kudden.
Jag blev övertygad om att vårt äktenskap var på väg att ta slut.
Klockan 23:30 knackade någon på.
Jeffrey stod utanför med röda ögon.
"Jag är ledsen."
"För vad? Äntligen erkänna att du inte står ut med att titta på mig?"
Hans uttryck förändrades omedelbart.
"Vad?"
