Så mamma flyttade in i gästrummet på första våningen.
Det låg mittemot badrummet, vilket var viktigt eftersom cellgiftsbehandlingen gjorde trappor och långa promenader svåra.
Rummet hade också ett fönster med utsikt över vår trädgård, vilket mamma älskade.
Hon anlände med en resväska och en påse medicin och bad om ursäkt för båda.
"Mamma, ta med vad du än behöver.
Det här är ditt rum."
Hon tittade sig noggrant omkring.
"Det är trevligt."
"Det är nära badrummet."
"Det var omtänksamt."
"För cellgiftsbehandlingen."
Hon nickade och sa, för en gångs skull, helt enkelt: ”Tack.”
Hennes första behandling varade i fem timmar.
Jag satt bredvid henne hela tiden.
När illamåendet började kramade hon min hand och bad om ursäkt.
"Sluta be om ursäkt", sa jag till henne.
"Jag vet inte hur."
Det svaret gjorde mer ont än jag hade förväntat mig.
Det svåraste med de första behandlingarna var hjälplösheten.
Jag kunde ta med te, rätta till en filt, prata med sjuksköterskor, hålla koll på mediciner och hålla hennes hand när illamåendet kom.
Jag kunde inte ta bort cancern från hennes kropp.
Under de sista timmarna av en infusion sov hon medan jag såg medicinen droppa genom slangen och tänkte på hur mycket av hennes liv jag aldrig hade bevittnat eftersom hon alltid hade föredragit att bära svåra saker i enlighet.
Nu hade hon inget annat val än att låta mig bevittna detta.
Jag bestämde mig för att om det enda nyttiga jag kunde göra var att vara närvarande, så skulle jag vara helt närvarande.
Tre veckor in i behandlingen var jag tvungen att resa till Seattle för fyra dagars affärsmöten som hade planerats långt före diagnosen.
Jag förberedde allt innan jag åkte.
