Jag fann mig själv sittande i sjukhusets väntrum.
Det luktade som om det hade dränkts in i golvrengöringsmedel och kaffe hade stått i kannan alldeles för länge.
Efter en stund sjönk jag bara ihop i en av de där plaststolarna.
Du vet, de där som aldrig är bekväma.
Det fanns också de där lysrören ovanför som surrade och flimrade på ett sätt som ger en omedelbar huvudvärk, och även med luftkonditioneringen igång kunde man fortfarande höra pip-pip-pip-ljudet från hjärtmonitorerna från rummen längre ner i korridoren.
Mitt hjärta rusade fortfarande efter resan till sjukhuset.
Sirenerna… man kunde känna som om de skar igenom en, och även efter att de hade stängt av dem kunde jag fortfarande höra ringningarna i öronen.
Allt hände så snabbt att jag knappt hann inse vad som hade gått fel.
Min styvmor kollapsade helt plötsligt, och när ambulansen kom hoppade jag in i den med henne.
Färden var ett suddig flöde av blinkande ljus och gnisslande däck i varje hörn.
Varje sväng ambulansen gjorde kändes som ett slag i magen, och jag var i panik hela tiden.
